Björn och Malin i Kina

Ni som läst 5 intryck från Kina minns att jag lovade lägga ut fotona från vår photoshoot inför diverse ansökningar. Well, idag fick vi våra certifikat som tillåter oss att bo i landet och som dessutom pryds av just dessa berömda foton. I bring you - Malin och Björn, Nanjing, Kina 2008!

Snygga vi är va? (som vanligt kan ni klicka för större bild)

Åh så svenskt!

Idag har vi haft något av en svensk-dag kan man väl säga. Vi sökte i alla fall upp Stina och Robert från Stockholm som också bor här i Nanjing. Stina är född i Beijing och har många släktingar i Nanjing. De kom hit en vecka innan oss och ska plugga här till att börja med men kommer kanske stanna ett tag efter det och jobba.

Vi haffade en taxi med Stina i telefonen och så fick hon ge vägbeskrivning till taxichauffören på kinesiska. Det visade sig att de bor ganska nära oss i en lägenhet som tillhört Stinas mormor och morfar. Nu var lägenheten jättefint renoverad och Stina och Robert har köpt möbler från IKEA och inrett stället. Vi som planerat ett besök på IKEA i Shanghai frågade om de fått grejerna levererade därifrån och då fick vi höra att en affär öppnats här i Nanjing i torsdags!

När Stina sen skulle iväg på ett möte i samma område som IKEA hängde vi på henne och spenderade några timmar (och hundralappar) i vad som kändes som en liten bit av Sverige.

Vi började med restaurangen men blev aningen besvikna när vi såg köttbullarna… Det är inte så populärt med nötkött här i östra Kina av någon anledning. Följaktligen var köttbullarna helt av fläskkött och såg inte så aptitliga ut. Potatismoset som serverades till kunde också behöva ett nytt recept. Antar att Ingvar får komma dit och visa dem hur det ska gå till.
Glada var vi i alla fall över våra laxkotletter som kompletterades med kaffe och mandeltårta.

Styrkta av den något svenskklingande lunchen gav vi oss sedan iväg mot värmeljus, kökshanddukar, trasmattor och tavelramar. Vår budget på 200 RMB var löjligt låg insåg vi snart och stoppade ner ett påslakan-set också. Och en krukväxt. Och mer ljus.

Här hemma känns det genast mycket mer hemtrevligt och även om vi inte kommer kunna ta med allt hem så känns det värt att få sätta lite egen prägel på lägenheten.

Sedan blir det ju inte sämre av att kvällsfika på macka med Kalles Kaviar.

“You can take my life, but you can never take my freedom!”

Idag har jag och Malin varit på stormarknad - Times Extra närmare bestämt. Efter en försenad frukost på KFC (vi blev trötta på vår vitt bröd/marmelad-frukost) tog vi tunnelbanan mot denna gudsförgätna affär där vi hoppades införskaffa a) mörkt bröd utan socker-smak och b) inte bara nudel-mat.

Väl inne i affären möts vi av massvis av kläder, skor och elektroniska prylar. Jag, som tänkt börja lira fotboll på plastgräset på campus, började scanna av hyllorna efter några dugliga fotbollsskor men finner nada. Malin finner massa pyttesmå kläder med stämpeln Large. De är inte särskilt stora de där kineserna.

När vi kommer fram till lampavdelningen kommer vi på att vi behöver en mysig lampa till vår matsal (istället för det lysrör taket har att erbjuda). Vi hittar en passande, pekar på den inför en av de tre halvsovande anställda intill. Hon kikar in under hyllorna för att se om lampan finns inne(!), vilket den inte gör och vi pekar på ännu en. Denna gång springer hon in i lagret och kommer ut med en äldre kvinna som vi får visa lampan för. Tillsammans går de nu tillbaka för att leta lampor. “Finns inte denna heller går vi” säger vi till varandra.

Som tur var fanns lampan och vi kan fortsätta vår shopping… eller nej, det kan man inte alls. I Kina ska man nämligen gå och betala i en avdelningsspecifik kassa först. Lampan lämnar vi hos en av kvinnorna medan vi går till kassan, betalar, får ett kvitto som vi sedan lämnar till kvinnan med lampan. Nu får vi lampan och kan lägga den i vår korg. Kvittot ska vi sen visa upp i huvudkassan.

Vi kör samma procedur med ett rosa strykjärn vi hittar. Nu fattas bara mat.

Oh’boy vad mycket konstig mat. Bilden ovan visar ett smakprov på de olika färdiglagade blandningar man kan plocka på sig. Eftersom vi inte kan nån som helst kinesiska får vi ignorera ungefär 95% av utbudet (alternativet vore en 6 timmar lång tolkningsmardröm) och istället koncentrera oss på det vi faktiskt förstår oss på - grönsaker, mörkt bröd(!), pasta, soya och annat smått och gott.

E.T never phoned home

Efter mycket om och men är vi färdiga med shoppandet, betalar framme vid kassan (sånt vi inte redan betalat) och visar sedan upp vårt kvitto ännu en gång vid utgången. Då får vi en stämpel på kvittot som är bra för något jag inte minns.

På kvällen lagar vi mat. Jag filmar.

Romanens huvudperson Författaren sitter tillsammans med Blodgivaren och super till efter ha ätit middag som Blodgivaren haft med sig till Författarens lägenhet.

Var för sig representerar de två ytterligheter i det moderna Kina. Blodgivaren, en driven entrepenör som från sitt kontor inhyst på en offentlig toalett bedriver handel med fattiga kinesers blod, drar alla fördelar av de båda systemen som råder i Kina: en starkt korrumperad statsmakt blandad med en profithungrig kapitalism. Författaren å andra sidan har inte lämnat lägenheten på mycket länge och är i grunden idealist men saknar glöden att förändra något. Den senaste beställningen från partiledningen att skriva en novell om revolutionären Lei Feng har han mycket svårt för att sätta i verket och istället sitter han den här kvällen och berättar alla de historier han skulle vilja skriva om han bara kunde, och hade friheten.

Historierna genomsyras av grymma absurditeter men är mitt i allt förtryck och lidande mycket humoristiska. Vi möter människor som på olika sätt ska klara balansgången mellan tradition och förnyelse; alla lever de i ett Kina som är annorlunda idag än igår men där gamla traditioner och föreställningar om kärlek, familj och status lever kvar. Det allstädes närvarande Partiet kan när som helst utfärda ett förbud, kräva en självkritisk rapport eller gripa dig.

På så sätt förändras livet för karaktärerna i boken, bland annat en skådespelerska med brustet hjärta som tar sitt liv på scen som en sista föreställning; en brevskrivare som skriver fantasifulla bre åt analfabeter eller chefredaktören som förtrycks av sin fru och tar ut sin ilska på en fabriksarbeterska. Novellerna bakas samman med varandra till en samling mycket läsvärda berättelser.

Nudelbagaren har förbjudits i Kina (visste inte det när jag packade ner den i handbagaget) på grund av de satiriska berättelser den innehåller men finns översatt till svenska. Finns bland annat på Pocketshop.

Hej. Om ni undrar var alla göttiga foton är så har vi valt att lägga ut de mesta på Facebook. Här är länken till Malins fotoalbum där, som ni kan nå även om ni inte är medlemmar

http://www.new.facebook.com/album.php?aid=55864&l=b20cd&id=639372058t

När jag lägger upp mitt egna Kina-album länkar jag såklart till det med

UPDATE: Mitt fotoalbum är nu uppe också!

… är en dag helt i min smak säger den rädde lille dockan i barnprogrammet Höjdarna. Om det är ens motto ska man nog inte åka till Kina.

Med detta sagt ska det ju dock erkännas att det kan vara skönt att slippa vara äventyrslysten alltid. Dagens äventyr begränsades till att åka tunnelbana 4 stationer och sedan gå runt i innerstaden. Med jämna mellanrum har vi njutit av sånt som känns hemtamt och tryggt såsom kaffe på ett Starbucks-liknande café, hamburgare med lökringar samt kolla på handväskor och skor på ett ultramodernt köpcenter.

På caféet träffade vi JC, en amerikan som också är i Nanjing för att undervisa engelska. När han hörde oss prata engelska med baristan kom han genast fram för att hälsa och det slutade med att vi utväxlade mailadresser. Så egendomligt social blir man ju bara när man faktiskt måste skaffa sig ett nytt nätverk av bekanta. Hemma skulle jag bara uppfatta det beteende som påfluget och jobbigt, men här är det kul även om personen i fråga en typisk frat-boy från Kalifornien.

Och just det, vi har prutat idag! Eller Björn snarare. 5 av de propagandabilder vi köpte på Mao fick han ner från 400 till 50 yuan och på nästa ställe förhandlade han till sig 3 bilder för 10 yuan. På bägge ställena skrattade de efter oss när vi gick. Kanske var bilderna värda 1 yuan, men nu har vi i alla fall nåt snyggt att sätta på väggarna. Politiskt korrekt är det också.

Till alla som trodde jag var överdriven som tagit med ett husapotek till Kina: tji fick ni! Eller snarare attjo på er. Jag är nämligen dunderförkyld och har tillbringat de senaste dygnen mestadels liggande i sängen och väst fram små meddelanden och önskemål till Björn om Ipren och Strepsil. Styrkt av en sjuhelsikes chili-nudelsoppa och två Ipren har krafterna återvänt nog för att skriva detta inlägg.

På grund av mitt tillstånd har inte aktiviteterna de senaste dagarna legat på nån vidare hög grad. Just nu kollar vi på CCTVs kanal 9 vilken är en engelskspråkig variant av de statliga kanalerna. President Hu verkar vara en hyvens kille som de senaste dagarna gjort en succéartad resa i framstående demokratier såsom Tadzjikistan och Turkmenistan. I den sistnämnda staten fick Hu en medalj varpå folket viftade väldigt spontant men ändå samordnat med turkmeniska och kinesiska flaggor. Mycket vackert.

Nyheterna rapporterar även att det är pandan Wei Weis födelsedag idag. Han räddades från Sichuan efter jordbävningen och firar bemärkelsedagen på annan ort. Traktens barn som delar pandans födelsedag inbjöds att fira med Wei Wei. Mycket glädje. Annars antar jag att det inte hänt så mycket i världen eftersom vi får samma nyheter om och om igen.

Förresten, idag har jag även övat kinesiska och kan nästan säga att jag vill ha en tennisracket för vänsterhänta. Jag hoppas kunna använda frasen inom kort. Vill Johan börja spela tennis kanske?

Tjing. Malin har massa fina foton från Kina i sin kamera som hon snart lägger upp så fort hon sovit klart sin eftermiddags-nap (ett måste efter ett par promenader här). Tills dess kommer här ett par foton från min mobilkamera (observera mobilkamera, inte kameramobil) (klicka på bilderna för större bild och bildtext)

Ok, nu har vi varit i Kina i snart två dygn. Känns helt sjukt att vi faktiskt kommit hit till slut. Massvis av saker har hänt, så mycket att det känns som vi varit här i minst en vecka. Jag tänkte göra mitt bästa för att förmedla några av de intryck vi fått genom en klassisk top 5-lista (utan inbördes ordning)

5. Värmen

Fan, Kina ligger ju i Asien på en breddgrad betydligt sydligare än Sverige. Det hade åtminstone jag glömt av när jag klev av planet. En plötslig känsla av syrebrist mötte mig - och en doft av växthus. Termometern visar 32°C, men fuktmätaren har gått sönder. När jag nämnde detta för vår chef och guide Dr. Shi sa han bara “Hah, you should have been here last week. That was hot!” i klassiskt Fredrik Lindström-manér (för er som minns “tycker du det här är gotiskt? då ska du se det här”-sketchen)

4. Vår lägenhet

Dr Shi var inte sen med att berätta att han städat och gjort fint för oss i den lägenhet vi skulle få. Detta visade sig vara ett klart subjektivt uttalande - lägenheten som mötte oss var a) inte städad b) inte fin. Eller ok, nu saltade jag lite, riktigt katastrof-illa var den inte, men det låg läskiga trasor på golvet, smuts på alla golv, plastkorgar med svart klegg i botten, tvn saknade fjärrkontroll, den medföljande datorn var trasig, internet-uppgifterna var “på väg”, likaså en kvinnlig kollega som kunde förstå tvättmaskinen och varmvattnet. Tvättmaskiner i Kina är förresten inte riktigt som hemma i Sverige.

Malin - How do you adjust the temperature?
Dr. Shi - Temperature? There is no temperature!

Ook. Nämensåatt… tvättmaskin med kallvatten kan nog fungera det med, time will tell.

3. Engelska

Dr Shi kan engelska. Han är dock en på miljonen här i Nanjing. Detta skapar en hel del lustiga situationer. Ikväll till exempel, när vi åt vår gratis-middag på ett närliggande hotell (där hela läraravdelningen på skolan är stationerad i 10 våningar pga “the students needed more classrooms”). Mitt bland alla maträtter (mer om det senare) kommer jag på att det vore gott med lite soya till riset. Vi är ju ändå i Kina liksom, soya kan inte vara så svårt att få in. Jag går ödmjukt fram till en av alla servitriser i matsalen. Hon närmar sig med nervös blick.

- Ni how. Could we get some soya, please?
- *fniss, mummel*
- Soya? For the rice. Sauce. Black. Soya.

Hon går nu iväg till sina servitrispolare och jag går och sätter mig vid bordet. Till slut kommer hon och med sig har hon två andra som ska försöka sig på att förstå mig. Jag och Malin börjar nu illustrera “soya-dippning” med vårt ris och en liten tom soppa-skål. Ingen förstår. Jag smetar då in mitt pekfinger med den sötsura såsen vid kycklingen och pekar demostrativt på såsen och riset.

- Sauce.

Geniet i mig börjar även peka på en av kinesernas svarta hår och på min svarta matpinne.

- Black. Sauce.

En av de repeterar “Black” och så går de ut. Vi tycker båda att vi varit ganska tydliga och “visst såg de rätt förstående ut nu?”

Tillbaka kommer en ensam, timid äldre servitris som med darrande händer lokaliserar kycklingen på bordet och säger:

- Chicken?

Jamen, tjenare. Alla är så söta och snälla så det är svårt att bli irriterad, speciellt när vi får allt gratis och blir serverade av ett helt servitrisstall. Vi upprepar Soya ännu en gång och nu tar vi ris i våra pinnar och låtsasdoppar i en skål. Nu går det upp ett ljus och kvinnan plus andra nyfikna nytillkomna lämnar rummet igen.

Till sist kommer en ny, ännu äldre, kvinna in och med sig har hon papper och penna. Jippie! Jag skriver “soya” och sen går de iväg och kommer efter några minuter tillbaka med denna svarta, nu över-hypeade, sås. Phew.

2. Priserna

I Karlskrona kostar en 3-minuters-resa med bussen 20 kronor. Här kostar den 1 krona. Och vill du åka air condition-bussen kostar den 2 kronor. BlekingeTrafiken har en del att lära härifrån I övrigt följer priserna samma härliga mönster - jag har köpt ett par Sony-hörlurar för 20:-, ett par fina svarta fin-skor för 139:-, en rakapparat för 155:- och mat som får Willys att framstå som en Björnligan. Det ska dock tilläggas att vår lön är runt 3000:- var (boende får vi gratis), så helt fritz kan man nog inte gå loss.

1. Fotografering

Vi fick ta nya foton vid ett tillfälle (25:- styck) för att kunna ansöka om uppehållstillstånd hos polisen. Dr Shi ledde oss in i liten butik med en yngre kvinna vid en Photoshop-dator, en äldre bakom disken och en ännu äldre sovande på en stol några meter bort. Jag var först ut och fick gå in i ett blått rum tillsammans med Photoshop-tjejen, nu med en kamera. Hon säger nåt på kinesiska och Dr Shi tolkar att jag ska ta bort glasögonen eftersom de reflekteras i kameran. Fine, tänker jag, jag tar seden dit jag kommer. Samma tanke passerar mitt huvud när jag i utbyte får ett par andra glasögon utan glas i Ja, glasögon som glasögon tänker jag och sätter på mig brillorna som förvandlar mig till Napoleon Dynamite Andreasson edition.

När både jag och Malin är klara med fotograferingen får vi se live hur Photoshop-tjejen redigerar våra bilder och mitt framför ögonn på oss retuscherar bort våra finnar och annat som satt sig i ansiktet. Inte alls förnedrande. När vi är fina och helt vita i ansiktet printas fotona ut och hamnar i Dr Shis händer. När vi får de tillbaka lovar jag en publicering här på bloggen.

Priceless.