Björn och Malin i Kina

Redan innan jag och Malin kom till Kina var vi varskodda om universitets engelska-klubbar och dess betydelse. I Kina är engelska inte bara ett språk, utan en “skill”, en förmåga, en skicklighet, att visa upp och tävla i.

För några veckor sedan ringde en av mina studenter, Little Bear (japp, det är hans engelska namn), och frågade om jag och Malin ville komma och vara domare på deras English Corner Speaking Contest. Givetvis ville vi det. På vägen dit var vi dock en aning nervösa - tänk om någon sög nåt så enormt så man skulle synda och hamna i helvetet om man inte var ärlig och räckte upp en förtjänt “0 points”-skylt? Och förresten, vem är jag, Mr Panda, att vara någon sorts universiell engelska-guru? Jag är ju helt flawless på språket jag heller.

När vi kom in i salen där tävlingen skulle ta plats möttes vi av tre läktare fyllda med små kineser. Vi blev snabbt eskorterade till vårt domarbord där fyra andra kineser redan satt. Vid våra platser låg röda lappar med våra namn uppskrivna, samt en flaska vatten. Det var snart dags för tävlingen att dra igång, men först fick vi en snabb genomgång vad vår uppgift faktiskt gick ut på (sådär i sista stund som verkar vara standard i det här landet). “Sätt poäng 1-10 på Appearance, Pronunciation, Reaction, Answers and Performance.” Vi hinner fundera några minuter på vad som egentligen skiljer Reaction och Answers åt samt om man ska betygsätta folks kläder, innan showen drar igång.

De tio deltagarna tävlar i grupper om två och har alla fått samma tal som de övat in och nu spelar upp. Plats för improvisation och egna idéer är tillåtet. Efter alla gjort sina tal och vi fyllt i betyg i våra formulär är det paus. Då går den kinesiska killen som sitter bredvid mig plötsligt upp och river av “We Will Rock You” till allas förtjusning. Sen är det dags för del två då alla grupper får göra ett framträdande av något slag för att få bonuspoäng. Så här såg ett av de lite sämre ut:

Inte jättehett uppträdande kanske?

En av mina elever, May, går upp och sjunger en köttig ballad, “When You Believe” (Mariah Carey/Whitney Houston), som faktiskt ger mig gåshud. Hon och hennes partner har dessutom gjort ett bra tal tidigare så de får högst poäng av mig och av resten av domarna visar det sig. Vad de vann förstod jag inte så mycket av även om jag var den som valdes ut att gå fram och lämna över det. Nåt plakat? Who knows.

Jag och Malin är nöjda och belåtna efteråt. Det hela känns ganska surrealistiskt, som kanske Malins min i filmen ovan ger sken av. Surrealistiskt, men skoj. Lite som Dali, fast utan depression.

Ett par veckor senare är det dags för English Corner att ännu en gång hålla en show och denna gång i en av skolans aulor där flertalet studenter går upp och spexar, dansar, spelar musik etc. Jag tänker inte beskriva detta så mycket i detalj utan låter tre filmer tala sitt tydliga språk.

“He’s famous”, berättade min granne

Kungfu-uppvisning, ha-ri-o-ken!

Två tjejer spelar traditionella Kina-instrument

I kväll var det dags för den andra engelska-klubben, I Love English, att anordna en Halloween-fest. Jag och Malin hjälpte till med lite idéer och shopping innan kvällen, eftersom vi är ganska bra kompisar med Echo och Beibei som håller i klubben. Hur denna Halloween-fest blev tänker jag inte avslöja, men kan ge er ett par nyckelord “Två utklädda. Framträdanden utan tema-anknytning. Nykter hemfärd vid 21.00″

Jag var åtminstone utklädd. Och syrefattig.

Tack och hej! Imorgon kommer Marina hit, jippie!