Björn och Malin i Kina

Hejsan, hoppsan! Innan jag går in på detaljer om min första lektion (japp, den blev faktist av) kommer här en liten väderrapport.

Kväll i Nanjing, eftermiddag i Sverige

Japp, det är alltså ganska varmt här. Men ni verkar ha ganska härligt väder där hemma, sådär lagom varmt med friska vindar. Kan jag tänka mig. Fast nu var det ju inte det vi skulle prata om.

Skolan ja. Eftersom vi hade nåt som kallas Mid-Autumn Festival (där man bland annat äter Mooncakes) lördag till måndag började vi vår arbetsvecka på tisdagen. Tisdagen är min dag, det vill säga att Malin är ledig (hennes “dag” är torsdag). På tisdagar har jag undergraduate-klass vid 14.00. Dock inte denna tisdag skulle det visa sig. När klassrummet åter igen stod tomt, trots att vi var inne i vecka 3, gick jag och Malin med raska steg till lärarrummen uppe på tredje våningen i något hus jag glömt namnet på.

Väl där fick vi erfara att våra undergraduates suttit och väntat på oss i sitt klassrum - redan vecka 1. Ok. Vet inte om ni minns, men vecka 1 var den andra veckan för oss här i Kina, då vi träffade The Dean på onsdagen som snällt informerade oss om att “this week, you’re free”. Detta var då alltså inte helt sant. När vi inte dök upp vecka 1 kom inte heller eleverna vecka 2 och nu, vecka 3, kom de inte heller. Förmodligen trodde de att period 2 (vecka 6-11) var den period de egentligen skulle börja.

När vi lite argt, men artigt, berättade för The Dean att vi missat två veckors klasser pga deras härliga kommunikation fick vi svaret “It doesn’t matter. It doesn’t matter.” Han ville väl bara vara snäll och säga att det inte gör nånting att vi missat lektioner, men det var ju för i fan inte vårt fel, argh, argh, argh. Jag river mig i håret och råkar impulsivt slänga upp en käftsmäll på The Dean som dimper i golvet.

Nej, ok, nu ljög jag. Men det var lite frustrerande. En snäll lärare lovar att meddela våra klasser att vi nu är här och gärna tar emot studenterna. Vi får även höra att eleverna ser väldigt mycket fram emot att träffa oss, “de spännande utlänningarna”. Jippie.

Plats för fotopaus.

Två veckors militärträning för skolans nykomlingar

Dagen efter, på onsdagen, är vi dock ganska säkra på att vi faktiskt ska ha vår första lektion. Måndagar och onsdagar har vi nämligen doktorander på morgonen och vi har den hårda vägen fått lära oss att dessa börjar vecka 3. Efter sju våningars trappstegskonstlande är vi till slut framme vid klassrummen och jag träder in i klassrummet.

Rummet är fullt av kineser. Äntligen! Jag plockar fram mina papper, min MacBook och min mobiltelefon. 3 minuter kvar till inringning. Jag spanar ut över eleverna och försöker se så lugn och cool ut som jag bara kan. Svett i pannan. Till slut slår klockan 08.00.

- Hello!

Några mikrosekunders lagg, sen kommer ett stapplande “Hello” tillbaka från klassen.

- Soooo… I’m your new english teacher. My name is Björn. It means Bear, so if you find it hard to pronounce my name, you can just call me Panda. Mr. Panda.

Några tjejer fnissar. Yes, I’m home safe.

Jag fortsätter presentera mig själv och mitt hemland, sen är det dags för närvarokoll. Jag har fått en klasslista full med massa kinesiska namn jag inte ens kan drömma om att uttala. T.ex. 林长. Hur låter det liksom? Som tur är har varje person ett studentnummer här i Kina så jag börjar ropa upp massa nummer och en del räcker upp handen, andra ställer sig upp och några säger sitt namn. Ett par stycken ställer sig upp på samma gång och då skrattar klassen. Vem sa att kineser inte har humor?

Jag kör vidare med gruppindelning i grupper om fyra, precis som jag och Malin har planerat. Går igenom och delar ut nummer från 1 till 8. Sedan får de presentera sig själva och när ett varv är klart, får de presentera personen till vänster för de andra. De börjar direkt att prata och det blir ett massivt mummel i klassen. Jag inser direkt att nåt har gått fel. Kan det vara så att … japp, de pratar kinesiska.

- In english! You have to speak in english. Otherwise there’s no point.

Nu blir det lite tystare, men långsamt börjar de prata igen, på rätt språk denna gång. Jag går runt bland grupperna och lyssnar. De mesta pratar om vilka ämnen de doktorerar i och några säger att de gillar basket och bordtennis. Visste ni förresten att man lär sig spela ping pong som ett eget skolämne i Kina. Inte konstigt det är bäst i världen på det.

Efteråt tar jag upp Sverige som land och ritar ett litet land i väst som ter sig pyttelitet i jämförelse med det gigantiska Kina.

- Karlskrona, where I normally live is actually the same size as this campus.

Det är givetvis inte helt sant, men folk skrattar lite och då känns det bra.

Efter en fem minuters rast sätter jag igång PhotoBooth på datorn och ber eleverna att en och en komma fram och bli fotograferad, samt skriva sitt kinesiska och engelska namn. Om ni inte visste det så har alltså många kineser ett västerländskt namn. I Karlskrona fanns det en student som kallade sig “Sweet Lily” eller nåt. Det var rätt skoj.

I min klass är det en som inte har ett engelskt namn. Han står och funderar länge med pennan i handen. Till slut kommer han på ett namn och skriver.

B… U… S… H…

Bush! Sicken kille. Jag småler inombords. Undra om Bush slår Malins nya kinesiska kompis namn - Cheese. Japp, han heter Ost.

Efter lektionen går jag och kramar om Malin som ska ha en till klass doktorander idag. Hennes upplevelser får hon själv berätta om här

Snart har jag lektion igen, de där undergraduates-eleverna. Hoppas de dyker upp idag. Puss och kram.